Angelica Lagergren

Angelica Lagergren

Annons

Förlossningsberättelse, del 1.

Det här kommer att bli ett långt inlägg. Jag har delat upp förlossningen i tre delar. Innan ni läser vill jag bara skriva att alla förlossningar är olika, alla upplever smärta olika och det här är min berättelse, hur jag upplevde saker och ting. Ni får gärna kommentera och ställa frågor, så sammanställer jag ett inlägg med fråga-svar!

Innan förlossningen satte igång var jag orimligt trött. Trött och ledsen och trodde verkligen inte att något var på gång, trots att slemproppen lossnat. Den 7 juli lossnade slemproppen och Alice föddes alltså tio dagar efter det. Jag hade hört/läst att förlossningen skulle starta några dagar efter att den lossnat, eller max en vecka. Men det där är ju tydligen väldigt individuellt (som allt med förlossning och graviditet).

Onsdagen den 16:e juli åkte jag in till stan med min mamma, hon skulle på bankmöte och sen skulle vi äta middag tillsammans på East. Hon följde med mig till Gamla stan, köpte en pastasallad till mig och sa ”Sitt här nu tills jag kommer tillbaka, läs en bok och ta det lugnt”. Hon hann inte mer än lämna fiket när jag hostade till och kände hur det började rinna längs med benen. ”Åh nej! Vattnet har gått!”, var min första tanke. Jag gick och ställde mig i toalettkön där det var tio personer före, ingen erbjöd sig att låta mig gå före och jag vågade inte säga ifrån (så töntigt!). Jag borde bett om att få gå före, men det gjorde jag inte. På toaletten kände jag hur det droppade och som tur var hade jag med mig rena trosskydd.

bild 2 (1)Jag ringde till Stefan som var helt lugn, men tyckte att jag skulle ringa förlossningen. Sen ringde jag mamma, som satt i bankmöte och blev såklart superstressad av mitt samtal. Jag smet ut från fiket och ställde mig med bultade hjärta i en gränd och ringde förlossningen. De sa åt mig att vara lugn (jag var ganska uppstressad) och kolla om det fortfarande droppade efter en timme, då skulle jag ringa tillbaka och komma in på kontroll. En timme senare (då var jag fortfarande helt ensam och väntade på mamma) droppade det fortfarande, så det var bara åka in för en kontroll. Jag hade en ilande mensvärk, men inga sammandragningar så jag tänkte ju aldrig att det var bråttom på något sätt. Och det var det ju inte heller.

bild 1 (2)Inne på kontroll i väntrummet på förlossningen på Danderyds sjukhus. 

Inne på kontrollen kopplade de upp CTG så de kunde kolla Alice hjärtljud och mina sammandragningar. De kunde se små, små sammandragningar, men vid en vaginal undersökning sa de att det inte var vattnet som hade gått, utan att det var vattniga flytningar, något som tydligen är väldigt vanligt i slutet av graviditeten. Jag trodde faktiskt inte på det. Jag kände att det här inte var som det skulle, eller det var absolut inte flytningar, men vem är jag att ifrågasätta en läkare? Nej, det var bara att lämna förlossningen. Stefan, jag och mamma åt en mysig middag på East och sen åkte vi hem och sov. Då visste jag inte att jag morgonen efter skulle få riktiga sammandragningar och allt skulle sätta igång på riktigt.

bild 3 (1)

De kopplade upp mig till en ctg-maskin för att kontrollera sammandragningarna.

Jag vaknade strax innan klockan sex och kände att det var blött i trosorna och när jag satte mig på toaletten rann det vätska. Jag tittade ner i toaletten och vätskan var klar med vita små flingor i. Jag ropade på Stefan som också fick se vattnet, så att jag inte bara inbillade mig och sen ringde jag in till förlossningen. De var supertrevliga och sa ”Ja, men det där är fostervatten. Du är välkommen in på en kontroll klockan 10”. Jag kröp ner i sängen igen men kunde omöjligt somna om. Jag hade en miljon fjärilar i magen och sa till Stefan ”Jag sa ju det, det var vattnet som gick igår, jag visste det hela tiden”. Jag låg och kände efter om jag hade ont men kände ingen direkt smärta… bara en timme senare satte det igång. I början var det inte alls så smärtsamt, men det stegrade ganska snabbt. Jag duschade och rakade benen, haha. Det var tydligen viktigt för mig att inte ha ludna ben när vår bebis skulle komma till världen.

Bilresan in till förlossningen var jobbig, jag ville helst stå igenom sammandragningarna, absolut inte sitta ner. Väl inne på förlossningen kopplade de återigen en CTG och jag fick stå lutad mot ett gåbord och ta varje sammandragning. Efter det undersökte en barnmorska mig och då rann det vatten och blod från mig och de kunde konstatera att jag var öppen en centimeter och livmoderhalstappen var helt utplånad.

bild (6)IMG_8453Här fick vi två val, åka hem och vila/äta, ta två Citodon och sen komma tillbaka för kontroll eller stanna kvar men då röra oss i byggnaden och se vad som hände. Jag kände direkt ”Klart vi åker hem, det här kan ta många, många timmar. Vi åker hem och äter god mat och vilar, så gör vi!” och Stefan höll med. Bilresan hem var inte så trevlig, sammandragningarna blev bara starkare och starkare och jag försökte gå in i mig själv och andas långsamt.

Väl hemma kopplade Stefan upp min Tens-apparat på ryggen. Och vi skulle ha läst på innan hur just förlossningsprogrammet fungerar, jag har använt den innan, men inte just det programmet som är till för förlossning. Båda blev frustrerande innan vi förstod hur det fungerade. Här blev det en del otrevliga kommentarer från min sida… Jag tror jag hade Tens-apparaten i en halvtimme ungefär, sen kände jag inte att den hjälpte mig mer och använde mig istället av en varm vetekudde i svanken. Drömmen! Jag trodde verkligen inte att en vetekudde skulle kunna hjälpa till mot smärtan, men det gjorde den. Vi lyssnade på en meditationslåt hela tiden, med delfinsång. Så flummigt men det hjälpte verkligen mig att koppla bort allt annat när sammandragningarna kom.

Stefan började klocka sammandragningarna och de kom med 2-3 minuters mellanrum och höll i sig i allt från en minut upp till nästan två minuter. Jag hade så sjukt mycket hjälp av profylaxkursen vi gått (på Babyz.se), jag andades långsamt genom varje sammandragning, pustade ut/suckade emellan och samlade ny kraft. Vid varje sammandragning tänkte jag ”ner, ner, ner” och ”ja, ja, ja”. Utan den långsamma andningen hade det aldrig gått att behålla lugnet. Det var någon gång hemma under sammandragningsarbetet som jag skrek till och kastade mig runt i soffan, men då gjorde det bara ännu ondare. Att gå in i mig själv och andas var det som hjälpte mig bäst. Jag trodde innan att jag skulle vilja ha massage av Stefan, men jag ville inte ens att han skulle röra mig när jag hade sammandragningar. Det blir verkligen inte alltid som man tänkt sig.

bild 4 (1)

Klockan började närma sig 13 och Stefan ringde till mamma som kom över med sushi. Jag såg i hennes ögon att hon inte tyckte att vi skulle stanna kvar hemma. Jag fick flera sammandragningar under den korta stunden hon var hemma hos oss och jag hörde att hon viskade till Stefan ”Men gud, ska ni inte åka in?”. Vi bestämde oss för att äta, sen ringa förlossningen och kolla om vi fick komma in. Jag fick i mig en bit sushi, sen tog det stopp.

Jag ringde förlossningen och fick andas mig igenom samtalet och barnmorskan coachade mig och sa ”Sänk axlarna, andas, ta det lugnt” och sa att vi var välkomna in på en gång, när jag berättade hur ofta sammandragningarna kom.  De hade ett rum ledigt för oss. Det kändes så himla skönt, eftersom jag läst så mycket om att det skulle vara fullt på förlossningarna den här sommaren. Bilresan som väntade kändes som min längsta någonsin…

Fortsättning följer!

/Angelica

Kommentarer
Angelica Lagergren

Kommentera

  1. Ulrika

    Känner igen mig så väl… Mitt vatten sipprade också men jag blev hemskickad för att det bara var vattniga flytningar. Dagen därpå när förlossningen började fick jag en utskällning för att jag inte kommit in när vattnet gick… Tja, det är ju lite olika det där tydligen. Ser fram emot fortsättningen på förlossningsberättelsen!

  2. Emelie

    Usch till mig sa dom också att det inte var vatten utan flytningar och jag kände också att jag vet väl själv vad det är. Men jag skämdes så mycket att jag inte vågade säga till förrän 5 dagar senare igen, när det droppat hela tiden. Då hade vattnet blivit brunt, först då vågade jag säga till. Visade sig då att det finns ett test som visar om det är vatten eller inte men det gjorde dom aldrig första gången… Blev besviken för då hade det kunnat undvikits bli så, han hade en infektion pga lång vattenavgång…

    Trist att höra att flera är med om samma.

    1. Angelica Lagergren
      Herr och Fru Lagergren

      Men gud så dumt! Ja, jag tyckte liksom också att det kändes pinsamt. Dumt att det ska kännas så egentligen?! Och de gjorde inget test på mig heller, jag visste inte ens att det fanns. Det borde de ju verkligen testa på alla som misstänker att vattnet gått eller läcker. Kramar A

  3. tina

    Åh, jag tycker det är ännu mer intressant med förlossningsberättelser nu efter att jag själv fött barn jämfört med när jag var gravid. Det är ju verkligen jätteolika.

    För mig gick vattnet när vi var på stand up(en månad för tidigt) och det gick utav bara den!! Det blev en pöl under mig och det bara forsade efter benen. Något pinsamt. Det var som att kissa på sig tio gånger om på samma gång. Det var precis som på film, så som man aldrig tror att det ens kan va på riktigt. Till saken hör var att jag lite mer än en timme innan hade sagt till en kollega som vi stötte på i pausen att jag räknade med att ger tidn två veckor för att inte behöva bli så övervänt. Kände inte minsta lilla förvarning på att det skulle ske. Vi var i en byggnad just intill sjukhuset, så jag körde oss till förlossningen(pappan hade ju hunnit ta några öl tidigare) och kom inskrattandes dit för att det var så sjukt allting. Jag kände ju inget heller förutom att jag var helt dyngsur om strumpbyxor och skor. De var skeptiska mot mig också, kunde det inte bara va så att jag kissat på mig? Eh, NEJ! Detta var en fredagskväll i mars, på måndagen hade vi tid för fosterlägeskoll och ev vändningsförsök. Så en läkare kom och gjorde en undersökning och kollade om jag var öppen eller så, och det forsade bara ut ännu mer vatten i uppsamlingsskålen. Och när ultraljudet gjordes så var det alldeles för lite vatten för att kunna försöka vända där och då , då han låg i säte som trott. Jaha, då var det till att ställa in sig på akut kejsarsnitt och vi hade inte packat någon förlossningsväska. Karln fick försöka ringa efter någon som skulle kunna hämta honom och skjutsa tillbaka honom igen efter att han packat ihop grejer från en lista vi precis knåpat ihop åt oss alla tre. Snittet blev på morgonen och det gick otroligt bra. Dock tufft att han efter en liten stund blev ivägrullad till neonatalen och man åkte själv in på förlossningsrummet(pappan sprang emellan med info åt mig). Att san ligga snittad och orörlig på bb va jag grät av att e å hmin a os migr han ling ner med cpap och grejer(omogna lungor). En och en halv vecka hade han cpap. Tyckte det var jättejobbigt att inte få amma , att få pröva det med en gång. Istället fick jag hänge mig åt pumpen i flera dagar innan vi ens kunde försöka, och då orkade han inte pga cpapen. När vi hade varit inlagda i 2 veckor blev det för fullt för att hålla oss kvar så de skickade oss med neonataltransport(ambulans) till ett annat sjukhus där vi fick stanna i 4 nätter. Kunde blivit många fler om inte amningen hade fungerat så bra när han väl orkade med det. Förlossningen var inte ens nära så som jag hade tänkt mig, fick inte ens känna en enda värk(känner mig snuvad på det) och den första tiden var inte så där bebisbubblig som man trodde, den var tuff psykiskt. Men han är verkligen det bästa som hänt!

Annons